För de flesta torde en flytt från Svenskfinland till Sverige innebära en period av viss språklig osäkerhet. Jag mindes hur det var när jag flyttade till Göteborg och det var smärtsamt att gå in i nån kiosk och fråga om något och märka att de fick anstränga sig för att förstå, trots att man i talade samma språk. Det här är absolut ingen kritik mot svenskar, det är ju fullständigt självklart att sådant som betoningar, annorlunda ordval och uttal gör att finlandssvenska kan låta förbryllande för någon som inte är van. Det är för övrigt något av ett favoritsamtalsämne bland finlandssvenskar det där, svenskarnas oförstånd när det kommer till något så naturligt, världskänt och välljudande som finlandssvenska. Jag har inte mycket till övers för sådana diskussioner längre, faktiskt. Det jag tycker är mer intressant är vad man som finlandssvensk gör för att passa in i Sverige. Man börjar slipa, fixa, byta ut, härma. Det är svårt att växla dialekt helt och hållet, åtminstone för mig. Det tär på stoltheten. Däremot lär man sig vad som funkar, vad man måste vara extra tydlig med och hur man kommer runt vissa problem.
Helt normalt, hittills. Vad jag dock finner mer märkligt är att jag har upptäckt att jag fått vissa kala fläckar i mitt språk, saker jag längre inte kan uttrycka normalt vare sig i Finland eller Sverige. Någonting har fallit bort i flytten mellan två språkzoner. Till exempel, när någon berättar om något och man ska svara bekräftande, hur gör man då egentligen? Jag minns att jag stötte på det här problemet första gången när vi spelade på Emmaboda 2006 (med Cats on fire). En svensk berättade något för mig och jag skulle liksom bekräfta att jag hade hört. Då sa jag ”ja, just det”. Det kändes konstigt, och hon tyckte nog det var konstigt, för hon svarade ”hah, precis som om du visste det från förr”. Problemet har förföljt mig, och nu kan jag inte ens komma ihåg vad jag sade i liknande situationer när jag bodde i Finland. Kanske jag bara hummade lite. ”Aha!”, kanske man kan säga? Eller kanske bara ”just”? Nä, låter int som jag.
Här i Sverige har det fortsatt så, att jag säger ”just det”, men jag får för mig att ingen annan gör det och att det låter som om jag låtsas att personen berättade något som jag redan visste, men som jag nu blivit påmind om. En sån vill man ju inte vara.
Jag inser nu att det märkligaste är att jag inte förmått mig fråga någon hur man uttrycker en sådan enkel sak, att man hör vad personen säger. Kanske gör det nu då, så här offentligt.
