Jag ska berätta om ett missödet som en kompis råkade ut för. Det är ett så till vida tidstypiskt missöde att det hängde ihop med de specifika digitala kommunikationsformerna som fanns att tillgå när det inträffade. Jag kan svårligen se att det hade kunnat hända idag och det hade knappast kunnat hända tidigare. Nåja, till missödet. Observera att jag är tvungen att anonymisera vissa detaljer.
Det hela började med en så kallad sits i Åbo. Jag har för mig att man i Sverige kallar dem sittningar, alltså studentfester där man dricker snaps och apar sig på olika sätt. Sorry nu bara, men jag bär på sår från den tiden. (Av någon anledning var stavningen ofta stiliserad till sitz på affischerna).
I denna sits deltog Lönnen. Här har jag anonymiserat ett smeknamn, alltså. Lönnen har ett vanligt namn också, men jag kallar honom här Markus. På sitsen träffade Lönnen en kvinna som han började diskutera med. Han tyckte hon var väldigt rolig och intressant på alla sätt och jag har för mig att de bytte nummer. Hur som helst fick han någon dag senare ett sms som löd ungefär ”tack för senast, du var jättetrevlig, vi kan väl höras igen?”. Nu frikopplar jag här, men något med den innebörden i alla fall. Lönnen blev glad.
Vad som sedan hände var att de inledde en MSN-konversation som skulle komma att pågå i uppemot ett år. Lönnen, eller Markus, har senare berättat för mig att han inte tyckte diskussionen var så sprudlande och livsbejakande som den hade varit då på sitsen. Så det funderades fram och tillbaka och till slut beslöt de sig för att träffas.
Träffen skulle gå av stapeln på en krog som jag väljer att kalla Bayern. Lönnen står där och väntar, och inom kort kommer det fram en person och säger ”Hej!”.
”Hej?”, svarar Lönnen.
”Känner du int igen mig”, frågar kvinnan.
”Nhää”, svara Lönnen uppriktigt.
”Va? Men…”, börjar kvinnan innan Lönnen fann sig: ”Eller jo jo, nu känner jag igen dig, hej!”
De beställer öl och Lönnen försöker febrilt förstå vad som har hänt. Han inser att han måste tillbaka till den där sitsen, in dit bland overallerna, fast det är mörkt och suddigt. Det är fel person jag står med här, men vem är hon? Han rusar igenom minnesbilderna medan han försöker hålla igång en konversation. Och så hittar han något, liksom ett närmande från sidan, tidigare på kvällen, en person som inte hade satt några avtryck, men som han tydligen bytt nummer med ändå. Sedan hade den personen Lönnen trott att han skulle träffa på Bayern kommit in och liksom bländat honom så fullständigt att den person som nu satt mitt emot honom hade glömts bort. Han hade alltså upprätthållit kontakten med fel person i ett år, och var den andra personen befann sig hade han ingen aning om.
De drack ett par öl och sedan ursäktade sig Lönnen och sprang ut. Därefter ringde han sin bästa kompis Niko, som fick lyssna på Lönnens historia i flera timmar innan de båda somnade på Nikos soffa.
Alltså, jag tar tillbaka det där med tidstypiskt, egentligen. För visst hade en sådan här förväxling också kunnat inträffa under brevskrivningens era? Den kräver dock att man inte håller på skickar bilder åt varandra hela tiden, var mest det jag tänkte.
Nå, halvtimmen har förlöpt.
