Jag vill minnas att jag var straight edge tills jag var kanske 24-25. Sedan började jag tumma lite på principerna och nu är jag väl som folk mest, måhända på den försiktigare sidan. Jag alltså, i vuxen ålder, sett alkonormen från båda sidorna. Som nykterist var det givetvis jobbigt att ständigt behöva förklara varför man inte drack. Inte bara det, utan på något vis var det så att man i sociala sammanhang räknades bort en aning. Man kanske helt enkelt inte var lika kul att hänga med. Att det kunde vara så märkte jag direkt jag började inmundiga alkohol. Det tog fan inte många dagar tills man började se folk som inte drack som lite avvikande och konstiga. Det kanske säger mer om mig än om alkonormen, men jag märkte i alla fall tydligt hur det liksom var besvärande om någon inte drack, eftersom man tyckte att den inte deltog på samma sätt, på samma villkor.
Om det är någonting jag ångrar med straight edge-delen av mitt liv så är det kanske just det, att man faktiskt inte riktigt deltog. Det var så himla lätt att bara vika av, att tycka att folk och situationer var jobbiga och gå därifrån. När man stod där på Dynamo i Åbo och drack sodavatten med tranbärsjuice så orkade man inte med folk på samma sätt. Jag vet inte om det är etanolen eller ritualen, men när man själv dricker i sällskap där andra dricker, så ingår man plötsligt i en gemenskap. Jag kan titta ut över en lokal och tänka ”ja, det där är ju faktiskt mina medmänniskor”. Sådant hände mig sällan, ja aldrig, förr. Det som tyder på att det är en effekt av alkoholen är väl att det inte händer särskilt ofta nu heller, då jag är nykter alltså.
Å andra sidan, jag är äldre nu, jag var yngre då. Men, min gissning är ändå att det måttliga drickandet tycks ha öppnat upp nya register hos mig och som jag har kunnat dra nytta av i spiknyktra sammanhangatt. Jag har helt enkelt blivit en större människovän med hjälp av lite alkohol. Sorgligt men antagligen sant.
