Vi träffades på Stockholms centralstation, inne på tåget faktiskt. Det var så trevligt att se dem, Tina och Daniel, igen. Vi satt mitt emot varandra, höll ett slags affärsmöte, gick igenom avräkningar och sånt. Mot slutet av resan blev vi igenkända och fick skriva en hälsning till en lyssnare.
Vi spelade mitt på dagen i en ganska stor hall som heter Lokomotivet. Publiken var ganska tyst, men inte som på After Eight i Jakobstad. Jag gillar After Eight också, men där kan man höra ett klädfiber falla på mattan.
Kristian Anttila spelade innan oss. Vilken trevlig kille. Jag tror att hans roll här på jorden är att, i sin hatt, vagga runt och spela akustisk gitarr och sjunga så att folk känner välbehag.
Vi hann inte äta riktig mat, så jag fick köpa något som hette ”Pulled oumph!* wrap” på Pressbyrån. Vad det än var som hade fått sätta livet till för den anrättningen så hoppas jag att det hade levt ett lyckligt liv. Nu får jag höra i öronsnäckan här att det faktiskt var det svenska språket som var tvunget att dö. Nåja.
Nu sitter Daniel och blundar på tåget hemåt. Det har varit en fin dag.
