Någon gång i femårsåldern skulle jag och mamma gå på cirkus. Av någon anledning var ett av huvudnumren en bil, någon sån där vars framlyktor sitter infällda i motorhuven. Jag vill minnas att jag och den evige vännen Dan X (han hette inte så då) hade talat om bilen innan.
Tältet måste ha stått vid Kasernområdet. På grusvägen upp mot tältet stod det givetvis en typ och sålde miniatyrmodeller av den där häftiga bilen. Jag frågade min mamma om vi kunde köpa en sån och hon frågade försäljaren vad den kostade, antog jag. Konversationen var på finska, så jag förstod inte resultatet av den, men jag tolkade det som positivt och tog en av bilarna som stod framställda. Efter ett tiotal meter såg min mamma att jag bar på bilen och sa att vi inte hade köpt den och att vi nu måste gå tillbaks med den. Jag förstod allt det här och protesterade inte (kanske grät jag en skvätt), men bara tanken på att jag hade stulit något, plågade mig i månader efteråt och fick mig att känna obehag när jag hörde ordet ’cirkus’. I vuxen ålder har jag lärt mig att man ska bemöta sådana här tankar som tycks fastna i hjärnan med ett mer öppet, accepterande sinnelag: ”Ja, jag kanske är en vidrig liten tjuvunge som inte kan hålla sina spröda fingrar i styr”. ”Ja, jag kanske borde få kroppsaga nu med det samma, i stället för cirkus”. ”Ja, cirkushästarna skrattar åt dig, clownen, direktören, alla skrattar åt ditt ynkliga försök att sno åt dig en Mazda 323 eller vad det nu var.”
