För ett par-tre somrar sedan var vi och hälsade på mommo i Jakobstad, hon måste ha varit 88-89 då, eftersom hon är född nådens år 1925. Vi tog bilen in mot centrum och jag minns att vi i framsätet pratade om hur jag börjat baka bröd uppe i Flarken, då det inte fanns vettigt bröd att köpa i affären. Jag förfäktade min standardåsikt om att svenskt bröd smakar jolmigt och industriellt i jämförelse med det finska. Mormor satt i baksätet och uppfattade kanske inte min stolthet över att ha hittat en lösning på brödproblemet.
”It ska ni byri me bakase, he no så mycthi arbeit me he”, sa hon.
Hon berättade därefter att hon dagen innan hade köpt en ”grömt godan limppu” för 1,30 (euro) på Halpa-Halli och ställde liksom denna kostnad mot mitt slit uppe i Flarken. Hennes mamma hade också slitit ont med brödet, stigit upp tidigt om morgnarna för att baka åt sina åtta ungar. Om man tröttnade på sin tilldelade brödbit kunde man gå till någon av granngårdens ungar och byta till sig en bit av granngårdens bröd. Grannarna var finnar, och deras bröd var av en syrligare sort
Jag blir ofta förvirrad av sådana här påminnelser om modernitetens saliggörande ljus. Här till exempel från Peter Sandströms Transparente Blanche, då jaget i historien berättar om hur han som tonåring hittat väskan i vilken hans pappa förvarat utrustningen han använde i sin yrkesutövning. Hans yrke var att avliva hästar. Det yrket, liksom mycket annat, var påväg bort:
Inne i den väskan fanns hela den gamla världen, den som redan hade börjat försvinna. Farväl till utedass och vedeldning. Farväl till smör i lösvikt, farväl till hästar som dragdjur. Farväl till skinnmössor på skolbarn om vintern, farväl till bilar utan säkerhetsbälten. Allt skulle bli bra, ingenting skulle längre vara farligt. […] Farväl far. Den värld som var din bestod av element som måste betvingas. Elden skulle tändas och hållas i schack, djuren skulle födas upp, utsädet kastas över den harvade, svarta jorden. Där fanns order som skulle lydas, marscher som skulle genomföras. Det togs till vapen, det dödades. I den värld som öppnade sig efter att vapnen lagts åt sidan fanns kvinnor som skulle erövras, brännvin som skulle smakas. Och elden släcktes innan den brände ner allt, djuren slaktades och deras kött och hud togs till vara. Rågen skördades och maldes. Ingen behövde ägna själva livet en onödig tanke, för allt somfanns var just livet, en räcka dagar som var till för att överlevas och som trängde sig upp på så nära håll att de inte kunde betraktas med minsta avstånd. Kölden skulle hållas ute. Regnvattnet skulle ledas ner i diket. Svårare än så var det inte.
Hur ska vi förhålla oss till dem som fortfarande kan berätta dessa berättelser? Hur ska vi förklara varför vi klampar in på deras vindar för att leta efter gamla potatislådor att inreda med, eller varför vi bara måste skaffa oss en handdriven kaffekvarn?
