Det slår mig att det är länge sedan jag känt mig rädd på gatan. När man var yngre, kanske ända fram tills man var 25 eller något, gick man ofta omkring och var rädd att bli påhoppad och slagen sönder och samman. Jag har låtsat att den här förbättringen i levnadsvillkor beror på att jag själv blivit biffigare och mer stabil i mitt sätt att röra mig, att jag minsann lärt mig att man varken ska vika undan blicken eller ändra färdriktning (förutom när det gäller riktigt galna typer, för då ska man givetvis titta ner i marken och gå ur vägen).
Men hur ivrigt jag än plogar mig fram genom grupper av unga män, och obefogat stirrar dem i ögonen, så tror jag inte det är min personliga utveckling som gör att jag numera sällan känner mig hotad på gatan. Det beror snarare på tråkigare saker som att jag numera helt enkelt tillhör majoritetsbefolkningen i ett av världens mest civiliserade länder. I Åbo stack man ut på många sätt av bara farten. Och sedan är det ju något med åldrandet, det verkar som om de unga männen inte ser en som ett legitimt mål längre. ”Vi låter naturligtvis herrn passera”, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.
