Järnaffären står kvar här, som byns enda affär. Det är nu närmare fyra år sedan jag besökte den för första gången. Jag kände direkt när jag steg in att jag ville visa att jag som österbottning minsann vet hur man beter sig på nordliga breddgrader, även om jag nu befann mig på andra sidan Bottenviken. De skulle tänka att det där är ju nästan en av våra, lite spensligare och med annan dialekt bara. Jag minns inte vad det var jag skulle köpa, men jag såg ett par mörkgröna tumvantar, tätt stickade och ganska eleganta. Det enda som var lite märkligt med dem var en liten skåra, som satt under pekfingret.

Jag slängde upp dem vid kassan och frågade:

– Det här är för att man ska kunna använda mobilen, va?

– Nej, det där är för avtryckarfingret, svarade försäljaren.

Jag noterade plötsligt alla andra jakttillbehör i samma hylla och insåg att det skulle ta ett tag att ställa sig in hos de där karlarna.

 

Comments