Jens Lekman, alltså, vilken kille. Såg honom på Södra teatern nyss. Jag minns att jag var skeptiskt till honom då jag först hörde hans musik, tyckte det liksom var postmodernt och undvikande på något sätt, trots att jag redan då tyckte det han gjorde var vackert. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte såg hur otroligt allvarlig hans musik ändå är. Han gör jobbet, om man vill uttrycka sig krasst. Jag kommer inte ihåg när jag senast sett någon så uppenbart hängiven sin uppgift, och det i sig är fantastiskt att beskåda. Den där dubbla plikten, mot sitt eget skapande och sin publik, det är få som lyckas med det som han och det är oerhört inspirerande.
