Sun Kil Moon-låten ”Michelene” har jagat mig ända sedan jag hörde den för första gången under en konsert på Södra Teatern för ett par år sedan. Det var en konsert när Mark Kozelek svinade sig på ett sätt som jag har förstått är hans vanliga. Han påpekade att han legat med fler svenska kvinnor än alla män i publiken, vilket i sig snarare var fånigt än svinigt, men tillsammans med det han sade efteråt blev hans snack en svinig helhet. Han bad nämligen att få se på publiken, så där som artister ibland gör av okänd anledning. Då han såg en kvinna i ett av de där sidobåsen (vet ej termen) sa frågade han vad hon hette och sa att hon var vacker. När hon svarade ****** utbrast han ”THAT ******? I know you!” och vände sig sedan till publiken och förklarade att han kände henne ”på ett bibliskt sätt”. Han outade alltså henne inför hela publiken som en av alla dessa svenska kvinnor han legat med och jag vet inte, händelsen kanske spelade noll roll för de iblandade, de kanske är härdade på något sätt.
I alla fall, den där låten är obehaglig lite på samma sätt som Mark själv verkar vara det. Den innehåller samma typ skryt och nonchalans som hans prat under konserten gjorde, men genom allt det där motbjudande går en stråle av rödvit eld. Jag har sällan känt mig så nedbruten av livet och samtidigt så ren och färdig för uppbyggnad igen som när jag följande dag lyssnade på den noggrant på spotify.
