Ofta funderar jag på vad jag kunde göra här i livet. Jag har en lång lista på jobb som jag i någon gång har tänkt att möjligen skulle passa. Ibland känns det dock som om jag för att riktigt trivas skulle behöva mejsla ut en helt ny yrkesroll, anpassad för mina kinkiga behov och aningen konturlösa styrkor. Det här tänker jag mig, på ett ungefär:
Jag sitter vid ett normaltstort, rustikt skrivbord. Bakom mig har jag böcker och knökfulla mappar. Rummet är sparsamt upplyst, skrivbordslampan är den primära ljuskällan. Det doftar svagt av tobak, fast man vet inte riktigt varifrån röken kommer. Det finns en whiteboard, en telefon och en dator med stor skärm, men skärmen är liksom vänd snett bort, den tar inte upp hela rummet. Min stol är bekväm, men inget monster. Konstläder?
En klient kommer in. Vi hälsar och jag ber hen sitta ner. Klienten vet att jag är rätt så dyr i drift, men kapabel att hitta svar på även de mest kvistiga spörsmål. Jag låter klienten formulera sin fråga och avgör sedan huruvida jag kan erbjuda hjälp eller inte. Jag måste göra en ontologisk utvärdering av själva frågan – på vilket sätt kan ett möjligt svar existera. Om jag finner att ett svar antagligen skulle dra åt det esoteriska hållet förklarar jag för klienten att jag inte kan ta på mig uppdraget. Jag vill inte ge mig in i någon filosofisk diskussion med klienten, så jag försöker säga att jag bara handskas med frågor som kan få ett möjligt svar genom upptäckandet av det vi normalt kallar bevis. Nej, nu får ni faktiskt lov att gå, jag har en annan klient på ingång. Seså!
I mitt arbete dyker jag in i samhällsväven för att hitta svar åt mina klienter. Exempel: varför sålde min farmor familjens lilla, men ack så trevliga sommarstuga i Larsmo skärgård år 1939? Var det krigsutbrottet? Hade hon skulder? Låt mig först fråga om hon hade någon hon korresponderade med regelbundet. Ett till exempel: varifrån kommer all denna obehagliga e-post jag får? Jag kanske får ta hjälp av min kollega Dexy, men det ska nog gå att ta reda på.
