Refused lade ner hösten 1998 och publicerade en kommuniké på nätet. Jag läste det och försökte förstå, men det var snårigt för en 15-åring. Kommunikén är rätt snårigt för mig än i dag, men det är lättare nu att göra en alternativ, distanserad läsning, snarare än det närstudium man försökte sig på då det begav sig. För mig var det aldrig något lurigt med Refused. De sade saker, ibland höll man med och ibland tyckte man de överdrev, men man ifrågasatte aldrig deras motiv. Så när jag läste att de ville slippa ”mytbildandet som enkelspårig och inkompetent journalistik bjuder på” hade det gått mig helt förbi att deras konstnärliga gärning, inklusive kommunikén, i mångt och mycket fick sin näring ur medveten självmytologisering.
