Om man nu ska vara sentimental när man hör att Iiris släpper en soloskiva så kan man ju påminna sig om vilken fin känsla som infann sig ibland när vi gjorde musik. Vi kanske satt och ruvade på ett fint stycke musik och så kom jag med en text som jag propsade på att hon skulle sjunga. I bästa fall så skrattade hon åt den och började fundera på om hon inom sig skulle kunna hitta ett sätt att sjunga den som inte skulle kännas för skämmigt. Så uppfattade jag det åtminstone. Och det var ljuvligt.
Även om jag inte riktigt accepterar eller förstår de mellanmänskliga skälen till hennes abrupta sorti, så är det mycket enkelt för mig att förstå de konstnärliga skälen. Det är helt självklart att det hon gör nu inte skulle ha låtit sig göras inom ramarna för Vasas flora och fauna, inte för att det inte hade varit bra nog, utan för att det inte hade varit mitt. Jag skulle definitivt ha gått in och petat och ändrat. Sånt kan vara nog så akut.
