En favoritdröm utspelar sig på en avlägsen, kommunal myndighet. Jag sitter som registrator på denna myndighet och har ett litet, litet hörn till mitt förfogande i det halvöppna kontorslandskapet. Plötsligt stiger chefen fram.
– Du, jag skulle vilja diskutera det här, säger han och håller upp dagens nummer av lokaltidningen, där myndigheten kritiseras i skarpa ordalag. Egentligen har jag bara en fråga: vem?
– Mjaa, säger jag och tittar mig nervöst omkring.
Jag lutar mig framåt och viskar:
– Kan vi ta det på ditt kontor om fem minuter?
När chefen är ur synhåll springer jag in på toaletten och blaskar vatten i ansiktet. Jag torkar mig noggrant och aktiverar sedan inspelningsfunktionen på min mobiltelefon. När jag stiger in på kontoret har jag samlat mig.
– Du ville veta vem som läckt uppgifterna till pressen, förstod jag dig rätt, säger jag.
– Ja, naturligtvis, det här är ju förödande för hela organisationen.
– Okej. Då vill jag bara påminna dig om att vi har en grundlagsskyddad meddelarfrihet i det här landet. Den tycker jag vi ska värna om. Genom den kan vi medborgare få insyn i hur våra gemensamma pengar används, och…
Här brukar jag ofta vakna, med en varm känsla i bröstet.