Härom veckan fick jag ett samtal från Robertsforspolisen. Det gällde en incident som jag blev vittne till i någon gång i somras och som jag inte tänkt på sedan dess. Jag höll på att köra ut från parkeringen vid Ica i Ånäset när jag såg hur två män på andra sidan vägen rök ihop och börja riva i varandra. Så där får det inte gå till, tänkte jag, och körde rakt över vägen och upp på trottoaren på andra sidan. Jag intervenerade, helt enkelt, genom att slänga mig ur bilen och skrika åt dem att sluta. Sedan blir minnet grumligt, åtminstone gällande de saker polisen frågar mig om; huruvida det utdelades slag och sparkar, av vem och hur kraftiga de var. Det är helt blankt på den fronten, förutom att den ena när dammet hade lagt sig hade en sönderriven, ljus t-shirt.
Jag stannar åtminstone kvar och pratar med den som nog bör ha varit den mindre aggressiva av de två. Han berättar lite om situationen och att mannen hotat honom vid ett flertal tillfällen. Enligt mannen gör polisen ingenting åt saken, men jag uppmanar honom ändå att ringa dem igen, vilket han gör, och de tar mina uppgifter. Sedan åker jag hem.
När de ringer mig ett halvår senare och vill vittnesmål att använda i ett åtal blir jag först försiktigt glad över att de tog sig an mannens bekymmer, sedan lite beklämd när jag inser vilket dåligt vittne jag är. Men varför ringer de så här länge efteråt? Bara de hade sett till att samla in vittnesuppgifter medan det tankspridda vittnet ännu kom ihåg händelsen, så hade de väl kunnat låta grejen ligga och marinera i ärendehanteringssystemet bäst de vill sedan?
