Jag går till min hylla för självhjälpslitteratur, det har blivit en sån, tänker att jag ska ta ut en bok på måfå och få mig en klok mening att ta med mig ut. En mening bara, en riktigt vis jävla mening. Kanske några ord som får en att känna den där sköna känslan, den när man riktigt vältrar sig i tanken att nå, man har nu blivit tilldelad en viss kropp och en viss själ och sen är det bara att kasta sig ut och försöka överleva på något sätt. Den varar aldrig särskilt länge den. Det tar inte längre förrän man ändå känner att man nog ändå måste upp i en viss standard.
Det blev ingen sån mening, utan det blev ett mästrande stycke om en ihopringlad orm som skrämmer vettet ur en, men som sedan visar sig vara ett rep. Det kunde jag ha gott ha varit utan. Slutar det inte alltid med att man kastar ifrån sig sådan här litteratur i vredesmod?
