Efter att i relativt ung ålder slutat läsa barnlitteratur trodde jag aldrig att den skulle kunna bli intressant igen, men där hade jag fel. Klart man börjar reflektera över vad det är man läser för dottern. En sak som har slagit mig är hur vanligt det är med skildringar barn som busar. Det är liksom huvudpoängen i många böcker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Givetvis förväntar jag mig som förälder att barn ofta tycker det är roligt och intressant att se var gränsen går för diverse beteenden. Hur ska uppväxten annars förlöpa? Jag anar att tanken med den här typen av litteratur är att närma sig barnens egentliga beteende, att skildra barnens verklighet på ett mera autentiskt sätt. Det är förstås lovvärt i sig, men jag kommer inte ifrån känslan av att det är något skevt med upplägget. Om ett barn introduceras till nya beteenden via litteraturen, och dessa framställs i en positiv dager, blir litteraturen inte då väldigt likt en uppmaning från föräldrarna att man bör överskrida gränser? Snart kommer min poäng, och den är absolut inte att barn inte ska överskrida gränser, för som jag sa är det väl så man lär sig var gränserna finns. Vad jag funderar över är ifall det inte blir lite förvirrande om uppmaningen till gränsöverskridande kommer just från den gränssättande instansen, det vill säga vuxenvärlden. Finns det inte något vridet över det? Om man vill vara lite slängig med symboliken kunde man säga att det är som om staten uppmanade till brott, att just du ska ta lagen i egna hände. Skulle det inte vara den värsta typen av förminskande förmynderi? För vad skulle man göra då? Auktoriteten och makten finns ju uppenbarligen kvar där någonstans, den har bara blivit mer ogripbar och oförutsägbar. Eller?
