Ska gå rakt på sak här. Min uppfattning är att svensk karaoke oftast utspelar sig som en del av en fest. Det är ingen ordning på nånting: det finns en dator med en webbläsare, det är allt. I berusat tillstånd börjar söker man på youtube efter nån karaokeversion av nån pinsam favoritdänga man kommer på i stunden, och så övertygar man sin kompis att ansluta. Och så ba’ kör man; utan eftertanke, utan hämningar, och de andra festdeltagarna blir alldeles till sig de också, weeeiij skriker dom. Man tittar in i kompisens ögon medan man skrålar, kommer gemensamt ihåg ungdomens dagar när man lyssnade på låten, tar därför i så att det distar och det hela är fullständigt vidrigt. Jag tycker man för detta ändamål kunde utnyttja sådana där privata karaokerum som jag vet att det finns. Dit kunde man gå och sjunga, låsa om sig, ha sönder låsvredet i farten och aldrig ta sig ut igen.

Finsk karaoke är av ett annat slag. Den är ett nummer. Man har förberett sig där hemma, länge. Man har sjungit låten förr. Man vet att man gör den bra, just denna låt, man känner dess toppar och dalar. Man kollar i pärmen, ser att låten finns även på detta ställe. Man skriver upp sig på en lapp. Man blir uppropad och står där helt ensam när musiken rullar igång på skärman. Det sker via mjukvara utvecklad enkom för ändamålet. Ens stund är här nu, en kan sjunga sitt liv, jag säger inte att en inte är lite berusad, men man förstår vad som står på spel – en viss ära och en viss berömmelse. Det är på allvar, det är ingen plats där man kukar ur med ironiska manér. Vägra annan karaoke än denna.